Climate change has historically been an evolutionary determinant for our species, affecting both hominin evolutionary innovations and extinction rates, and the early waves of migration and expansion outside Africa. Today Homo sapiens has turned itself into a major geological force, able to cause a biodiversity crisis comparable to previous mass extinction events, shaping the Earth surface and impacting biogeochemical cycles and the climate at a global level. We argue that anthropogenically-driven climate change must be understood in terms of a monumental (...) niche construction process, generating long-term ecological inheritance and eco-evolutionary feedbacks that are putting our health and well-being and those of future generations at risk. We then list five major sources of climate change counter-intuitiveness, highlighting how evolved cognitive biases and heuristics may stand in the way of providing effective responses within tight deadlines. Drawing on our framing of the climate breakdown, we finally call for an evolutionary perspective in approaching the adaptive challenge posed by climate change: we argue that putting the brakes on a genuine self-endangering evolutionary trap ultimately depends on our counteractive niche constructing abilities, played at the level of our institutional and innovation capacity. (shrink)

We live in a world of data collection where organizations and marketers know our income, our credit rating and history, our love life, race, ethnicity, religion, interests, travel history and plans, hobbies, health concerns, spending habits and millions of other data points about our private lives. This data, mined for our behaviors, habits, likes and dislikes, is referred to as the "creep factor" of big data [1]. It is estimated that data generated worldwide will be 1.3 zettabytes by 2016. The (...) rise of computational power plus cheaper and faster devices to capture, collect, store and process data, translates into the "datafication" of society [4]. This paper will examine a side effect of datafication: discrimination. (shrink)

Unidad de excelencia María de Maeztu MdM-2015-0552.

As regards the question of what matters in survival two views have been identified: on the one hand, we have the view that what matters is identity (the so-called 'commonsense view') and, on the other hand, we have the view that what matters is the holding of certain psychological connections between various mental states over time (the relation R). Several attempts have tried to reconcile these two views involving the so-called 'multiple occupancy view' or 'cohabitation thesis'. Even if the latter (...) comes in several formulations, common elements are, positing the appropriateness of a description of the fission case according to which the post-fission persons existed prior to fission and also, that what determines that two persons who exist at a certain time are distinct can be facts about what is the case at other times. The paper discusses three of the most influential formulations of the multiple occupancy view, which intend to reconcile identity with what matters, and argues that for various reasons these at least do not work in this regard. (shrink)

As regards the question of what matters in survival two views have been identified: on the one hand, we have the view that what matters is identity (the so-called ?commonsense view?) and, on the other hand, we have the view that what matters is the holding of certain psychological connections between various mental states over time (the relation R). Several attempts have tried to reconcile these two views involving the so-called ?multiple occupancy view? or ?cohabitation thesis?. Even if the latter (...) comes in several formulations, common elements are, positing the appropriateness of a description of the fission case according to which the post-fission persons existed prior to fission and also, that what determines that two persons who exist at a certain time are distinct can be facts about what is the case at other times. The paper discusses three of the most influential formulations of the multiple occupancy view, which intend to reconcile identity with what matters, and argues that for various reasons these at least do not work in this regard. (shrink)

This chapter discusses the defective paradigms of the reflexive nouns and participles in the Latvian language. In Latvian, the reflexiveness of the nouns and the verbs functions as a complex derivational and inflectional system. In this language, the reflexive verbs, participles, and nouns are formed through the fusion of verbal or noun forms with enclitic accusative form of the reflexive pronoun. Reflexive verbs have full person, tense and mood paradigms whilst reflexive nouns and participles have defective paradigms in Latvian. Although (...) the rationale behind defectiveness of the paradigms of the reflexive nouns and participles are difficult to pinpoint, there are several types of compensation for the defectiveness in the Modern Latvian. These include the use of non-standard forms, the use of corresponding non-reflexive participle and noun forms, and the use of other forms of paradigms in lieu of the missing ones. These alternative paradigms depend however on the syntactic function of the word-form. Some topics discussed herein include: derivation and semantics of reflexive nouns; paradigmatic system of reflexive nouns and participles; and functioning of the paradigms of reflexive nouns and participles. (shrink)

Tänk dig att du kommit som Robinson Crusoe till en nästan öde ö, dvs till en ö du trodde var öde till dess att du träffade Fredag. Fredag förefaller tala ett språk, men det är helt olikt varje språk du hittills stött på. Du bestämmer dig efter ett tag för att försöka lära dig det. Det förefaller gå bra. Av allt att döma får du god kontakt med Fredag. Ni delar med er av mat till varandra. Ni lyckas uppfatta en (...) del av varandras åtbörder: pekgester, uttryck för uppskattning, en anmodan att komma eller gå, och annat. På grundval av detta lyckas du, eller åtminstone förefaller det så, inleda ett samarbete med Fredag ifråga om att skaffa fram mat. Fredag börjar till och med hjälpa dig att bygga en inhägnad för några höns ni fångat. Under tiden detta pågår börjar du försöka använda en del ord eller andra uttryck du hört Fredag yttra. Du har t.ex. hört honom ibland yttra "ptocha" när ni pekat ut hönsfåglar för varandra, och försöker göra detsamma själv. Några gånger ler han uppmuntrande men andra gånger brummar han misstroget och gör en huvudrörelse som du börjat uppfatta som nekande. Du förstår först inte varför. Senare märker du att en fågel du pekat ut när Fredag gjort den nekande rörelsen plötsligt fäller ut vingarna och flyger ut ur inhägnaden. Samma sak händer igen. Och efter ett tag börjar du märka små skillnader i färg, ifråga om näbbens storlek och klornas längd, så att du själv kan skilja mellan fåglar som flyger iväg och fåglar som inte gör det. Du drar slutsatsen att "ptocha" står för den art av hönsliknande fåglar som har flygförmåga. Den här processen fortsätter. Du identifierar verb och adjektiv, pronomen, prepositioner och räkneord, liksom logiska partiklar som (Fredags motsvarigheter till) "och", "eller", "inte", "om..., så...". Du kan sätta ihop hela meningar som Fredag själv inte yttrat, men som består av delar som han yttrat.. (shrink)

This article presents an argument for the return to the original meaning of the concept value. This is achieved by revisiting the genealogy of the concept and by placing in perspective and questioning the common parlance thereof in contemporary legal discourse. The approach is decidedly against the often casual way in which courts and commentators treat the concept, seemingly as concretisation, validation, exegesis or reinforcement of fundamental norms, but without paying attention to its original meaning and use. It is submitted (...) that we confine our talk of values to the products of valuation, that is, the taste, the will, the esteem and/or perspective of some individual or group. Yet, it is not suggested that we completely discard the use of values discourse in law, the goal is rather to restate the inherent relativity of values language in legal discourse. This will bring necessary order to the current conceptual disarray and will foster mutual understanding and alliance. (shrink)

Den här rapporten analyserar kortfattat Joseph H. Carens senaste bok, The Ethics of immigration. Den inledande delen av dokumentet berör de grundläggande principerna från boken och hur Carens härleder sin utvärdering av olika immigrations och integrations principer från Ius Soli inom ett liberalt demokratiskt ramverk. Den andra delen behandlar bokens huvudsakliga metodologiska område, detta är den dualistiska strukturen Carens använder och hur den ska bli förstådd med hans givande bidrag. Slutligen kommer dokumentet undersöka den milda anti-cosmopolitan attityden Carens håller (...) och dess implikationer. (shrink)

Artificiell intelligens (AI) är ett ungt forskningsområde där många av de grundläggande problemen förefaller att vara av filosofisk art.1 Ämnet har sina filosofiska rötter dels i traditionen från Leibniz, Frege, Russell och Hilbert, som strävar efter att formalisera principerna för exakt tänkande, dels i den klassiska mekanismen: idén att människan är en maskin och att det mänskliga tänkandet är en mekanisk process. Som en första approximation kan vi säga att AI är det vetenskapliga studiet av hur man konstruerar och bygger (...) maskiner (datorer) som är intelligenta (eller uppvisar intelligent beteende). Det är lätt att se att denna forskning aktualiserar frågor av filosofiskt slag. Hit hör problem som rör tänkandets natur samt förhållandet mellan medvetandet och kroppen. Inom AI ses ofta datorns arbetssätt som en modell för människans kognitiva processer och man föreställer sig kanske att hjärnan är ett slags dator. Eftersom hjärnan liknas vid en dator och en dator tänks arbeta rent mekaniskt i enlighet med ett givet program (en given algoritm), så föreställer man sig att samma sak bör gälla för hjärnan. Analogin hjärna-dator leder till föreställningen att tänkande inte är något annat än en dators mekaniska manipulerande av symboler i enlighet med givna formella regler. Denna uppfattning om tänkandets natur förefaller samtidigt problematisk: mekanisk manipulation av symboler förutsätter ingen förståelse av symbolernas innebörd; genuint tänkande, å andra sidan, tycks förutsätta sådan förståelse. Ibland verkar också analogin hjärna-dator i den motsatta riktningen. Eftersom hjärnan liknas vid en dator och hjärnan har en mental dimension, så föreställer man sig kanske att samma sak måste gälla för vissa datorer: synen på hjärnan som en dator leder till tanken att det borde vara möjligt att konstruera datorer som bokstavligen tänker, känner och förnimmer. Man föreställer sig kanske att man skall kunna konstruera ett artificiellt medvetande. Vi är alla förtrogna med datorer som (i en viss mening) kan lösa förelagda uppgifter på ett intelligent sätt, men följer det därav att dessa datorer kan tänka? Inte tänker väl en schackspelande dator på schack? Hur intelligent dagens datorer än beter sig, så verkar det ändå inte rimligt att säga att de har tankar, känslor eller upplevelser. Men kan man utesluta att vi någon gång i framtiden kommer att kunna konstruera datorer som verkligen förstår, är medvetna, och tänker? Dessa frågor rymmer många begreppsliga oklarheter. Vad är intelligens, tänkande, förståelse, medvetande? Hur förhåller sig intelligens och tänkande till medvetandets fenomenella sida: upplevelser och känslor? Om vad slags ting är det meningsfullt att säga att de har intelligens, medvetande, mentala tillstånd, etc.? Är det meningsfullt att säga detta om en hjärna, en maskin, en dator? Vad menas med en maskin (dator)? Hur kan vi veta (avgöra) om ett ting har intelligens, tankar, känslor eller upplevelser? I denna uppsats avser vi att närmare belysa sambandet mellan filosofi och AI samt kritiskt granska några av AI-forskningens förutsättningar inom filosofi och logik. (shrink)

Den moralfilosofiska traditionen har sina begränsningar. De frågor som stått i centrum för den moralfilosofiska diskussionen har ofta varit helt andra än de som människor i det praktiska livet har uppfattat som centrala moraliska problem. En viktig begränsning är att moralfilosofin, liksom beslutsteorin, nästan uteslutande har handlat om hur man hanterar välavgränsade problem där handlingsalternativen är givna. I det verkliga livet löser vi ofta moraliska problem genom att finna på nya handlingsalternativ, som inte fanns med från början.1 En annan (...) begränsning är att moralfilosofin till allra största delen har handlat om situationer där konsekvensen av de olika handlingsalternativen är välkänd. I det praktiska livet är det annorlunda. Vi vet sällan med säkerhet vad som kommer att bli följden av de olika alternativ som vi väljer mellan. Man kan också uttrycka detta så att moralfilosofin i huvudsak rör sig i en tänkt deterministisk värld, där man inte behöver räkna med någon slump. Detta är aningen märkligt mot bakgrund av det oerhörda genomslag som sannolikhetstänkande och på senare år även kaos har fått inom andra vetenskapsområden. Det finns naturligtvis förklaringar till detta moralfilosofins kvardröjande i en äldre världsbild. Redan i det deterministiska fallet uppstår svårhanterliga problem som man gärna ger sin odelade uppmärksamhet. Dessutom finns det en särskild disciplin, beslutsteorin, som behandlar beslut under risk och osäkerhet. Man har i allmänhet tänkt sig ett slags arbetsfördelning, där problemen med risk och osäkerhet utelämnas i moralfilosofin för att i stället hanteras inom beslutsteorin med rena rationalitetsprinciper (dvs. utan att moraliska principer är inblandade). Enligt min mening är denna arbetsfördelning inte hållbar. Betrakta t ex osäkerheten om hur klimatet kommer att förändras med nuvarande utsläppstrender för växthusgaser. Denna osäkerhet ger upphov inte enbart till ett problem om rationellt beslutsfattande utan också till moraliska problem.. (shrink)

I sitt berömda bevis för tidens overklighet påstod McTaggart att det sätt händelser tycks skifta position i tiden från framtid till nutid och till förfluten tid, innebär en motsägelse. Vad McTaggart egentligen menade har varit föremål för en livlig debatt ända sedan beviset först publicerades 1908. Beviset består av två delar. I den första argumenterar McTaggart för att ingenting kan förändras förutom genom att övergå från framtid till förfluten tid. I den andra argumenterar han för att en sådan övergång (...) innebär en motsägelse och att det därför inte kan finnas någon förändring överhuvudtaget, vilket i sin tur innebär att det heller inte finns någon tid. De flesta filosofer är i dag eniga om att McTaggart har fel, men oeniga om på vilket sätt han har fel. Olika filosofer förkastar olika delar av beviset, beroende på om de har vad som kallas en A- eller B-uppfattning av tiden. De som har en A-uppfattning förnekar att tid förstådd som övergång från framtid till förfluten tid är motsägelsefull. De som har en B-uppfattning förnekar att en övergång från framtid till förfluten tid är nödvändig för förändring, men håller med om att sådan övergång är motsägelsefull. Det är min uppfattning att denna oenighet beror på att McTaggarts argument från första början blivit missuppfattat, av både A- och B-teoretiker. Av någon anledning har det alltid betraktats som ett självständigt argument, ett som är oberoende av det ontologiska system McTaggart förespråkade. Jag föreslår ett nytt sätt att förstå hur han menade att tiden är motsägelsefull. Ett sätt som tar hans ontologiska system som utgångspunkt. (shrink)

I sin uppsats "Satsens subjekt och textens"2 ger Staffan Hellberg en översikt över vad han kallat empatimarkörer (alternativt ‘perspektivmarkörer’, sid 2) i berättande prosa. Grundidén, så som jag förstått den, är att en empatimarkör visar på en viss typ av förändring av berättarperspektivet. Hellberg skriver: Det är vanligt, för att inte säga normalt, i modern berättarteknik, att händelseförloppet upplevs genom en deltagande persons sinnen eller på annat sätt behandlas ur dennes synvinkel.3 Utgångspunkten är att en berättelse återges på ett för (...) berättelsen normalt sätt. Vissa berättelser är t.ex. i jag-form, medan andra återges på ett mer neutralt sätt, med en framställning i tredje person av berättelsens gestalter. Emellanåt bryts denna normala framställning genom att en situation återges, helt eller delvis, ur en deltagares perspektiv, t.ex. så som sedd av denna deltagare, eller så som tolkad av denne deltagare. Det som Hellberg eftersträvat är en översikt över de språkliga element som markerar en sådan tillfällig förskjutning av berättarperspektivet. För egen del vill jag använda termen perspektivförskjutning för de fenomen jag kommer att behandla nedan. Hellbergs översikt är i mycket hög grad baserad på intuitioner om förekomster av markörer för perspektivförskjutning, och bygger på en litteraturvetenskaplig tradition där intuitioner om perspektiv och perspektivförskjutning av olika slag behandlats under åtskilliga decennier. Detta förhållande erbjuder både svårigheter och utmaningar för en som står utanför denna tradition. Hellberg försöker inte formulera några allmänna kriterier för att vara en empatimarkör, varför det ankommer på läsarens egen intuitiva uppfattning av exemplen att förstå vad som exemplifieras. För den som är skolad i den tradition Hellberg bygger på kanske detta inte erbjuder några svårigheter alls, eller endast ringa svårigheter, men för mig, som är skolad i analytisk filosofi, och som visserligen läst en del romaner men aldrig studerat skönlitteratur teoretiskt, är svårigheterna emellanåt betydande. Utmaningen består å andra sidan just i att försöka formulera en allmän idé om perspektivförskjutning, så att vi också kan erhålla ett kriterium för att vara en språklig markör av sådana förskjutningar.. (shrink)

När är det befogat att tillskriva mening (betydelse) till beteenden? I början av 2001 presenterade en av Stockholms gratistidningar en artikel om det så kallade kroppsspråket. Rubriken var "Kroppen ljuger inte". Ämnet för artikeln var egentligen den evidens som en persons gester och kroppshållning ger om hennes sinnestillstånd eller personlighet ("självsäker", "stressad", "osäker", "nervös", "ljuger", "arg", "manipulativ", "spänd" eller "misstänksam"). Enligt artikeln är dessa gester och kroppshållningar inte avsedda att ge andra information om ens inre tillstånd. De är alltså (...) inte kommunikativa. Likafullt ger de sådan information, ibland kanske mot personens egen önskan. Trots det beskrivs de som semantiskt meningsfulla: "Varje min och rörelse kan tolkas symboliskt". (shrink)

Hur bör vi bete oss mot livsformer som är väldigt annorlunda än vi? Spelar det någon roll att de är annorlunda? Spelar det någon roll hur annorlunda? Etiken sysslar med många olika frågor som alla har att göra med hur vi bör hantera det faktum att det vi gör (eller inte gör) påverkar andra än oss själv. En fråga för etiken gäller vad som gör en handling rätt. Är det till exempel effekterna av handlingen, avsikten med handlingen, eller ligger (...) det i själva handlingen som sådan? En annan fråga för etiken är vad som har värde och ytterligare en är vilka olika slags värden det finns. Den fråga vi framför allt skall ägna oss åt här har att göra med vem man behöver ta etisk hänsyn till när man handlar eller fattar beslut, och varför. Man brukar fråga: ”Vad krävs för att vara ett moraliskt objekt” eller ”vad krävs för att ha moralisk status”? Det är två olika sätt att ställa samma fråga. I vårt fall skall vi försöka ta reda på om extrema livsformer kan ha moralisk status, det vill säga om vi måste ta hänsyn till dem när vi handlar eller fattar beslut som påverkar dem. (shrink)

För att kunna känna igen liv när vi hittar det och för att veta hur vi skall leta behöver vi ha en uppfattning om vad liv är. Att försöka konstruera en definition av liv hjälper oss också att formulera våra tankar kring vad liv är. De flesta av oss har nog en intuitiv uppfattning av vad liv är, och kan i de flesta situationer utan problem skilja ut vad som är levande från vad som inte är det. Det finns dock (...) situationer när det inte är fullt så enkelt. Man är till exempel inte överens om huruvida virus är liv. Virus kan föröka sig och genomgår evolution men de har ingen egen metabolism vilket många hävdar är en nödvändig egenskap för att vara levande. Numera finns det också datorprogram som har vissa egenskaper gemensamma med sådant som vi normalt kallar liv. De kan till exempel föröka sig och genomgå en slags evolution. Däremot är de inte uppbyggda av DNA, och dessutom är de ju tillverkade av oss. Trots detta finns det de som vill hävda att datorprogram kan vara levande. Å andra sidan finns det desto fler som förnekar det. Många förnekar också att levande datorprogram alls är möjligt. De som gör det kan till exempel hävda att liv måste ha en viss form av kemisk bas eller vara ett resultat av naturligt urval i motsats till urval baserat på regler som vi människor har konstruerat. När man diskuterar utomjordiskt liv så blir det ofta ännu svårare att avgöra vad som är levande än när vi diskuterar liv här på jorden. Utomjordiskt liv kommer förmodligen att vara väldigt olikt det vi normalt kallar liv men någonting bör det ju ha gemensamt med livet på jorden för att det skall vara befogat att använda beteckningen liv om båda. När man letar efter liv i extrema miljöer här på jorden, och i ännu högre grad när man letar efter liv på andra himlakroppar, är det av avgörande betydelse att man har någon slags uppfattning om vad liv är. Det finns framför allt två skäl till det. Det ena är att man behöver kunna avgöra om det man hittar är liv. Det andra är att vi behöver bestämma oss för hur och var vi skall leta (resurserna för att leta efter liv är ju inte obegränsade). Man behöver till exempel välja rätt slags instrument som reagerar på rätt saker. För att kunna göra det behöver man veta vilka egenskaper man skall leta efter, det vill säga man behöver veta vad liv är. (shrink)

Maurice Merleau-Ponty et Paul Ricoeur pensent tous deux l’inscription du corps dans la chair du monde, mais ne tirent pas les mêmes conséquences de ce point de départ anthropologique. Le premier creusera toujours plus profond la signification et la portée de toute inscription charnelle en développant une ontologie du sensible, une esthétique de cet entrelacs qui lie l’homme et le monde. Ricoeur, à la différence de son ainé, médiatisera de plus en plus cette inscription dans une herméneutique des identités individuelles (...) et culturelles reconnaissant l’importance structurante des institutions, accentuant la dimension éthique. Entre une quête de l’originaire qui veut retrouver l’expérience d’un être sauvage et une philosophie pour laquelle la vérité est révélation, pour un sujet, d’un sens profond que nous livre une herméneutique de la récollection du sens, quelles affinités et quels motifs de divergence alors? Le point de rupture, s’il en est un, entre les deux philosophes ne tient-il pas à ce que Ricoeur, fidèle à la tradition réflexive, maintient l’idée d’une personne, au moins capable d’une reprise de l’expérience du monde, là où Merleau-Ponty a cherché à s’en affranchir? Faut-il opposer une philosophie de la chair et de la « vision » à une philosophie du texte et de la narration jusque dans leurs conséquences pratiques?If Maurice Merleau-Ponty and Paul Ricoeur both think the inscription of the body in the “flesh” of the world, they differ as regards the consequences they draw from this anthropological starting point. Merleau-Ponty delves ever deeper into the meaning and scope of this carnal inscription, developing an ontology of the sensible, an aesthetic of the intertwining of human and world. Ricoeur, by contrast, explores the implications of this inscription for a hermeneutics of individual and cultural identities which recognizes the structuring importance of institutions, emphasizing the ethical dimension. But what affinities and what divergences are there between a quest for the originary that wishes to recover the experience of wild being and a philosophy for which truth is revelation, for a subject, of a profound meaning yielded to us by a hermeneutic of the recollection of meaning? Does the point of rupture between the two philosophers, if there is one, lie in the fact that Ricoeur, in faithfulness to the reflexive tradition, maintains the idea of a person capable at least of appropriating the experience of the world, while Merleau-Ponty relinquishes it? Is it necessary to oppose a philosophy of the flesh and of “vision” to a philosophy of the text and of narration even in their practical consequences?Maurice Merleau-Ponty e Paul Ricoeur pensano entrambi l’iscrizione del corpo nella carne del mondo, ma non ricavano le stesse conclusioni da questa comune premessa antropologica. Il primo andrà scavando sempre più a fondo il significato e la portata di ogni iscrizione carnale sviluppando un’ontologia del sensibile, un’estetica dell’intreccio che lega l’uomo e il mondo. Ricoeur medierà sempre più quell’iscrizione andando verso un’ermeneutica delle identità individuali e culturali, riconoscendo l’importanza strutturante delle istituzioni e accentuando il rilievo della dimensione etica. Quali affinità e quali divergenze sussistono allora tra una ricerca dell’originario che mira a ritrovare l’esperienza dell’essere selvaggio e una filosofia che pensa la verità come rivelazione al soggetto di un senso profondo che ci viene restituito dal movimento di un’ermeneutica che ne raccoglie pazientememnte le tracce? Il punto di rottura tra le due prospettive non ha forse a che vedere col fatto che Ricoeur resta fedele alla tradizione della riflessione, conserva l’idea che la persona sia capace di una ripresa dell’esperienza del mondo, mentre Merleau-Ponty cerca di affrancarsene? Dobbiamo allora opporre una filosofia della carne e della “visione” a una filosofia del testo e della narrazione fin nelle loro conseguenze d’ordine pratico? (shrink)

Den här uppsatsen handlar om allmänna eller generella eller universella normer och strukturen hos normativa system. Allmänna normer är normer som uttalar sig om alla entiteter eller individer eller fenomen av ett visst slag. Men vilken logisk form har de? Kan de användas för att härleda andra generella normer och normer som handlar om enskilda individer? Det tycks förekomma åtminstone två olika typer av föreskrifter av denna typ: normer där vi kvantifierar över handlingar eller beteenden och normer där vi (...) kvantifierar över personer, människor eller levande eller medvetna varelser. I den här uppsatsen undersöker jag den logiska formen hos dessa. Jag koncentrerar mig på den senare typen och visar hur det är naturligt att använda en kvantifierad deontisk logik för att symbolisera föreskrifter av detta slag och förstå deras logiska form. Jag beskriver hur det är möjligt att använda allmänna normer för att härleda andra allmänna eller partikulära normer och hur man med hjälp av en eller flera allmänna föreskrifter kan bygga upp ett helt normativt system. (shrink)