Abstract

I sin uppsats "Satsens subjekt och textens"2 ger Staffan Hellberg en översikt över vad han kallat empatimarkörer (alternativt ‘perspektivmarkörer’, sid 2) i berättande prosa. Grundidén, så som jag förstått den, är att en empatimarkör visar på en viss typ av förändring av berättarperspektivet. Hellberg skriver: Det är vanligt, för att inte säga normalt, i modern berättarteknik, att händelseförloppet upplevs genom en deltagande persons sinnen eller på annat sätt behandlas ur dennes synvinkel.3 Utgångspunkten är att en berättelse återges på ett för berättelsen normalt sätt. Vissa berättelser är t.ex. i jag-form, medan andra återges på ett mer neutralt sätt, med en framställning i tredje person av berättelsens gestalter. Emellanåt bryts denna normala framställning genom att en situation återges, helt eller delvis, ur en deltagares perspektiv, t.ex. så som sedd av denna deltagare, eller så som tolkad av denne deltagare. Det som Hellberg eftersträvat är en översikt över de språkliga element som markerar en sådan tillfällig förskjutning av berättarperspektivet. För egen del vill jag använda termen perspektivförskjutning för de fenomen jag kommer att behandla nedan. Hellbergs översikt är i mycket hög grad baserad på intuitioner om förekomster av markörer för perspektivförskjutning, och bygger på en litteraturvetenskaplig tradition där intuitioner om perspektiv och perspektivförskjutning av olika slag behandlats under åtskilliga decennier. Detta förhållande erbjuder både svårigheter och utmaningar för en som står utanför denna tradition. Hellberg försöker inte formulera några allmänna kriterier för att vara en empatimarkör, varför det ankommer på läsarens egen intuitiva uppfattning av exemplen att förstå vad som exemplifieras. För den som är skolad i den tradition Hellberg bygger på kanske detta inte erbjuder några svårigheter alls, eller endast ringa svårigheter, men för mig, som är skolad i analytisk filosofi, och som visserligen läst en del romaner men aldrig studerat skönlitteratur teoretiskt, är svårigheterna emellanåt betydande. Utmaningen består å andra sidan just i att försöka formulera en allmän idé om perspektivförskjutning, så att vi också kan erhålla ett kriterium för att vara en språklig markör av sådana förskjutningar..